Varför vet de så lite om jakt?

Det är uppenbart att kunskapen om jakt hos ledamöterna i EU-parlamentet är ganska låg, sett till något slags tvärsnitt. Om jag nu får generalisera lite. (Det finns även de som i princip vet allt de behöver veta för att hantera frågorna klokt, däribland ett flertal av de svenska MEP:arna)

Många av de jag träffar i Strasbourg dessa dagar, både politiker och journalister, ställer intresserade frågor till mig om jakt och vilt, och blir väldigt förvånade över att ett av de viktigaste incitamenten för att jaga för mig personligen är slutprodukten – viltköttet, och vetskapen om att det jag äter har mått bra innan det hamnar i min frys. Hur ovärderligt är inte det, frågar jag dem och får enbart medhåll.

Viss skepsis finns såklart. Är det verkligen gott att äta vildsvin? Om man betänker att ingen ifrågasätter varken sniglar, råbiff eller gåslever här nere, så både roar och skrämmer frågan mig. För hur ska dessa människor kunna fatta beslut om den svenska jakten, eller förvaltningen av Sveriges viltstammar, eller hanteringen av viltköttet inom Sverige i slutändan?

Hur ska de ens kunna ha en åsikt om vår etik, då de aldrig varit i närheten av ”jakten” varken som fenomen eller som praktisk rörelse. Hur ska de kunna fatta initierade beslut om vapen, när de aldrig någonsin har sett en hagelbock eller en studsare?

Hur ska de kunna hantera den känsliga frågan om säljakt, då majoriteten av ledamöterna varken kan definiera etisk jakt på säl utan att dra paralleller till ulliga, knubbiga vita kutar som slås blodiga av påkar, eller har en aning om vilka konsekvenser ett totalförbud mot handel på sälprodukter faktiskt kommer få; både hos ursprungsbefolkningar såsom inuiterna, andra vars näring är kopplad till säl, eller föralldel marknadens, kanske framförallt Kanadas, reaktion om WTO kommer med ett beslut åt detta håll, där undantagen från förbudet helt tas bort.

Det verkar som att vi svenska jägare är alldeles för dåliga på att berätta om vad jakt verkligen är, och varför vi jagar - det märks tydligt här nere. Och det märks också tydligt i de flesta sammanhang som sker utanför det vi kopplar samman med ”glesbygden”. Vi skriver i inlägg efter inlägg i våra egna fora om hur viktigt det är att berätta om jakten, om jägarnas goda gärningar, om ambitionerna till en allstädes hög etik och om viltköttets fördelar.

Ändå så når vi uppenbarligen inte ut. Beror det på att vi gör fel, att vi inte talar samma språk? På att det är för få jägare som vet hur man når fram till de som inte jagar? På alla dem som utan att tänka sig för skriker högt om sina egna rättigheter men glömmer bort de skyldigheter vi jägare också har? Denna attityd är sällan gångbar, oavsett vilken fråga det handlar om.

Uppenbart är att om vi inte lär oss att tala med de som inte jagar, om jakt på ett sätt som väcker förståelse och intresse istället för motstånd och aversion, så kommer det för oss jägare att bli en uppförsbacke där man inte ser toppen. Alls.

/Maria Lundgren