Jag ska absolut inte förringa känslan av att passera entrén till Laggår’n på Öster Malma, det är odiskutabelt en vacker byggnad och en trevlig arbetsplats.
Men när man, lite svettig, står inför parlamentsbyggnaden i Strasbourg för första gången, och försöker se världsvan ut (jag är ganska säker på att jag inte lyckades) så får man helt klart perspektiv på saker och ting.
Detta är Så. Mycket. Större. än debatten hemma kan återge.
Det borde te sig – om inte förr, för gängse tvivlare på huruvida beslut ska fattas på en regional eller överstatlig nivå – fullkomligt bisarrt att det är männen och kvinnorna här som faktiskt fattar beslut om hur rovdjurspolitiken ska bedrivas i Sverige.
Hur ska han, den otroligt solbrände fransman jag nyss passerade eller den eleganta brittiska ledamoten som tar en kopp kaffe innanför den DIGRA säkerhetskontrollerade byggnad jag befinner mig i, någonsin kunna föreställa sig hur det känns att maktlöst stå och se på när besluten som rör den egna tryggheten, näringen, hunden eller jakten är fullkomligt ologiska och så långt ifrån den svenska landsbygden man någonsin kan komma?
Och då talar vi bara om toppen på isberget. Jakten är naturligtvis bara en av tusentals frågor som avhandlas och beslutas om inom denna Europeiska union. Inget nytt under solen såklart, men det blir så PÅTAGLIGT när man är här.
Själv är jag statsvetare i grunden, innan journalistiken och jakten tog över, och jag brinner för dessa miljöer, på gott och ont. Byggnaderna finns för att ge folk en känsla av att de spelar roll, att de kan påverka. Men även den där svansen-mellan-benen-känslan, som säkert inte är helt oavsiktlig. Hit, men inte längre.
Det är min första tanke, då jag landat i den franska staden där så mycket makt finns samlad.
/Maria Lundgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar