Naturvårdsverket är på hugget. I alla fall när det gäller att beklaga att två så kallat genetiskt viktiga vargar från Tivedenreviret har skjutits vid skyddsjakt under försommaren. Vid båda tillfällena det hänt har verket snabbt skickat pressmeddelanden och beklagat händelserna – och samtidigt understrukit vikten av att just dessa vargar vandrar vidare.
Verket är dock inte lika pigga på att beklaga att vargarna ställt till med problem för ren- och fårägare. Jag kan tycka att det vore klädsamt om Naturvårdsverket i alla fall skänkte en tanke på de människor och djur som drabbas när varg finns på fel plats. Naturvårdsverket har förresten heller inte uppgett vad alternativet till skyddsjakt skulle vara.
Den första Tivedenvargen sköts i Jämtlands renbetesområde. Vargen befann sig i renarnas kalvningsland och hur renskötarna skulle skydda sina djur på dessa enorma arealer är i alla fall för mig och Naturvårdsverket en gåta.
Den andra Tivedenvargen sköts på skyddsjakt i Norge. Den hade då dödat flera tiotals tackor och lamm. Och med tanke på djurhållningen i Norge, med friströvande får, är det svårt – för att inte säga omöjligt – att hitta någon realistiskt åtgärd för att få vargen att vandra till ett nytt område eller bli vegetarian.
Apropå det här med vargarnas genetik. Är inte det en ickefråga? Vargarna frodas, mår till synes väl och förökar sig som aldrig förr. Jag har själv vid flera upprepade tillfällen hört några av landets mest insatta personer i vargfrågan säga att ”det här med genetiken är bara trams – och ett sätt för kramarsidan att motivera att det ska finnas fler vargar än nödvändigt”.
Säger någon emot?
/Olle Olsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar